Hur gick det till när Stine Christophersen mitt under brinnande pandemi avslöjade Attendos lögner om smittskydd och patientsäkerhet? Och vad tycker hon om Ella Lemhagens film baserad på händelserna?

Stine Christophersens historia har åter blivit aktuell. Dels genom den
Guldbagge belönade filmen Så länge hjärtat slår, dels genom en dom i Högsta
domstolen.
– Jag jobbade på Sabbatsbergsbyns vårdboende i Vasastan. Det var ett jättebra ställe att jobba på. Jag hade varit där som timmis i säkert åtta år och räknades ändå som en av de nya. När Attendo tog över hade jag redan hört rykten om dem, att de inte var roliga att jobba för. Men jag blev kvar. Man har ju sina kollegor och äldre som man känner starkt för. Dem lämnar man inte hur som helst, säger Stine.

Noll smittskydd
Ryktena kring Attendo skulle snart visa sig vara befogade. När covid-19 kom till Sverige i början av 2020 stod vårdboendet, precis som så många andra, helt oförberedda. Utåt påstod alltid Attendo att smittskyddet på boendet var väldigt gott – i verkligheten var det nästan noll.
– Vi hade ingenting på plats. Inte ens tillräckligt med skyddsutrustning. En del dränkte munskydd i handsprit och hängde dem på tork i krukväxter. Vi hade inte personal nog för att bedriva kohortvård eller dela upp sjuka och friska boende, säger Stine.

Flera bland de boende dog och arbets- villkoren var ohållbara. Stine bestämde sig för att situationen på vårdboendet måste bli känt för fler – Attendos bild av det trygga, säkra boendet kunde inte få bli den enda bilden. Hon bestämde sig för att ta kontakt med en reporter på Expressen som redan tidigare skrivit om vårdboendenas roll under pandemin.
– Mina kollegor varnade mig för att göra det. Det fanns en väldigt klar uppfattning om att cheferna straffade de som inte var lojala med företaget. Men jag hade fått hjälp att läsa på om med- delarskyddet och visste vad jag fick och inte fick säga.

Attendos reaktion lät inte vänta på sig. Efter att artikeln, där Stine framträdde med namn och bild, publicerats hon till ett möte med tre chefer från företaget. De ville att hon skulle skriva på en skriftlig varning, en varning där det bland annat stod att hon ljugit om företaget.
– De sa till exempel att jag påstått att hälften av våra boende hade dött, fast det egentligen bara var 18 av 44. Det är ganska småaktigt kan jag tycka. Jag bad att få ta med mig pappret och visa för vårt skyddsombud men fick ett blankt nej. Först tänkte jag knöla ner det i brall- orna och springa men så kom jag på att gallergrinden ut kanske var stängd. Det hade blivit pinsamt att fastna där, säger Stine.

Stångade oss blodiga
Det cheferna inte visste var att Stine spelat in samtalet. Det var den första inspelningen hon gjorde, men inte den sista. Efter att ha pratat med en journalist på Sveriges radio bar Stine i tio månader en dold mikrofon varje gång hon hade möten med någon av sina chefer.
– Det gav lite hopp om att jag skulle kunna göra något bättre. Under hela pan- demin hade allt känts så motigt, jag och mina kollegor hade stångat oss blodiga för att få Attendo att ta smittskydd på allvar, utan att det hjälpte. Nu kändes det som att jag gjorde något viktigt.
– Samtidigt var det lite bökigt att bära mikrofon. Jag minns ett möte där jag höll på att sätta mig bredvid min enhetschef men blev tvungen att ta en annan plats för att hon inte skulle se mikrofonen. Ett tag där kändes hela mitt liv som nån sorts spionfilm.

Inspelningarna hon gjorde blev grunden för Sveriges Radios dokumen- tär Det illojala vårdbiträdet. De blev också bevismaterialet i rättegången mot de Attendo chefer, som i tre instanser dömdes för brott mot meddelarskyddet.
Företaget Attendo har däremot sluppit straff.
– På sätt och vis önskar jag så klart att företaget också dömdes. Ytterst handlar ju det här om deras företagskultur, att de sätter vinst över människor.
– Om cheferna belönade för att de tog hand om anställda och boende så skulle de göra det också. De är ju inte onda människor, bara angelägna om sin karriärer. Men jag tycker att det är bra att cheferna har dömts. Det kanske kan lära människor att man måste våga hålla emot, att det kan kosta att göra karriär på andra människors bekostnad, resonerar Stine.

Som en spionhistoria
Och filmen då? Bianca Kronlöf vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll och filmen är nominerad till bästa film på QX-galan, men hur väl fångar den verkligheten?
– Jag och manusförfattaren Malin Lagerlöf hade tät kontakt medan hon skrev filmen, men det är klart att den tar sig lite konstnärliga friheter. Men mycket känns precis som jag minns det, som nat- ten då våra boende blir sjuka en efter en.
– Jag tycker det blev en jättebra film och det är kul att den blivit uppskattad. Men som sagt, när jag stod mitt i det upplevde jag det mer som en spion- historia.