Rätten att demonstrera hotas när makthavare känner sig obekväma. I EU-parlamentet manade Vänsterpartiets Hanna Gedin alla att gå ut på gatorna till försvar för de mänskliga rättigheterna, mot krig och förtryck.
Rätten att demonstrera gör det möjligt för dig att tillsammans med andra hävda din yttrandefrihet. Som under Vietnamkriget för mer än femtio år sedan. Eller under ett pågående folkmord i Gaza. Nu hotas den rättigheten. I Stockholm såväl som i London.
1900-talet beskrivs ofta som demokratins århundrande. 2000-talet är så här långt reaktionens. När motsättningar fördjupas ökar risken för populism och inskränkningar i de mänskliga rättigheterna.
– Tillbakagången har många orsaker, säger John Stauffer, chefsjurist på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, som oroas av att allt fler söker enkla lösningar på komplicerade problem. Rätten att påverka har alltid varit en grundpelare i ett fritt samhälle, men runt om i världen ser vi hur den gradvis begränsas, som i Storbritannien där det utövats påtryckningar på polisen att förhindra demonstrationer.
Liknande förslag lyfts i Sverige. I förlängningen, påpekar Stauffer, kan det skrämma folk från att uttrycka sina åsikter offentligt.
När vi talas vid har Gaza Sumud Flotilla precis bordats av israelisk militär på internationellt vatten. Runt om i världen påminns politikerna om sin humanitära skyldighet att ingripa mot massdödandet i Gaza. I Europas metropoler – och i resten av världen – demonstrerar hundratusentals personer mot blockaden och kriget.
Civil Rights Defenders bildades under namnet Helsingforskommittén 1982. 2009 bytte organisationen till sitt nuvarande namn, och i dag stöttar man människorättsförsvarare från 300 organisationer i mer än 50 länder på fyra kontinenter, bland annat med larmet Natalia som aktivister som lever under dödshot bär som armband.
Helsingborgsavtalen mellan öst och väst gjorde det möjligt för civilsamhället att agera mot människorättsbrott, berättar John Stauffer. – Demokratin var på frammarsch då, säger han. I dag ser vi en tillbakagång av demokratiska rättigheter även här i Europa.
Sverige går inte säkert. – Vi tar lätt vår demokrati för given. Det som händer, händer alltid någon annanstans. Men det räcker med att titta på USA… Betydelsen av oberoende domstolar, fria medier och likhet inför lagen går inte att överskatta, säger Stauffer. Och att lagar utformas med den noggrannhet och omsorg som gör att olika perspektiv balanseras mot varandra.
Så går det inte till idag. Man lyssnar inte på lagrådet, remissinstanserna hinner inte med och civilsamhällets möjligheter att påverka minskar. Straffen skärps under sken av att respektera brottsoffret, trots att samlad forskning visar att längre och hårdare straff inte minskar kriminaliteten. – Repressiva åtgärder förenklar problemet, understryker John Stauffer. Men regeringen och socialdemokraterna verkar tävla om att vara hårdast. Många av dessa lagändringar pekar direkt eller indirekt ut invandrarna som landets största bekymmer.
Visitationszoner upprättas inte för att stävja kokainmissbruk i vita rikemanskvarter, och angiverilagen siktar inte på skattesmitare på Östermalm. Samma gäller så kallad prövning av god vandel, säger Stauffer. Den riktar sig exklusivt mot migranter. Som – enligt ännu ett förslag från SD-regeringen – dessutom ska tvingas vänta i fem år innan de kan få del av andra rättigheter som bostads- och barnbidrag samt sjukersättning. Från att ha haft en jämförelsevis välfungerande integrationspolitik rasar Sverige till en bottenplats i Europa, enligt migrationsforskarna i Mipex.
Ännu står emellertid den svenska rättsstaten stark. Fackföreningsrörelsen står upp för de mänskliga rättigheterna, påpekar Stauffer. Och i juni frikände Högsta domstolen de klimataktivister som 2022 ockuperade E4 från anklagelsen om sabotage. Det går fortfarande inte att använda krigslagar för att fälla fredliga demonstranter. – Men för att skydda demokratin måste vi vara många som engagerar oss, säger John Stauffer.
Text: Per Längby
