För ockupationens och flyktinglägrens palestinier är kvinnorna samhällets stöttepelare. Yomn Kadoura minns sin mormor med särskild värme.
– Min mamma var bara 45 dagar gammal när mormor tvingades fly med henne från deras by i norra Palestina.

Vid al-Nakba, den stora katastrofen 1948, tvingades 700 000 palestinier fly för att bli statslösa invånare i andra länder. Yomns morfar och farfar dog i striderna. Resten av familjen korsade gränsen till Libanon, och fördes därefter med tåg till ett flyktingläger vid Aleppo i Syrien.

2014 tvingades Yomn Kadoura och hennes familj fly även därifrån under det syriska inbördeskriget. Nu kan hon för första gången i sitt liv förverkliga sin dröm om att besöka sitt Palestina – tack vare svenskt pass.
– Men som turist hos ockupationsmakten! protesterar hon. I ett land
jag inte har rätt till. Det är svårt känslomässigt. Palestina måste bli fritt!

Demonstration på söndagar
Sedan Israels anfallskrig mot Gaza bröt ut i oktober har Yomn Kadoura i likhet med många andra malmöbor demonstrerat mot folkmordet varje söndag.
– För några veckor sedan var vi 3 500 i tåget, berättar hon när vi möts i mitten av januari.

Sju miljoner palestinier befinner sig i exil. Yomn Kadoura är en av många landsflyktiga palestinier i Sverige. I början av 1970-talet, några år efter sexdagarskriget, fanns här 171 registrerade personer som var födda i Palestina. 2022 var antalet 8 425, varav många i Malmö och en stor andel barn födda i Sverige.
– Här är många som förlorat sin familj i Gaza, en av dem fjorton familjemedlemmar, säger Yomn.

Judiska klasskamrater
Offren föder sorg, bitterhet och hat. Men också möten. När kriget brutit ut söktes Yomns yngsta dotter upp av judiska klasskamrater.
– Jag är mycket stolt över vad hon svarade dem: att kriget inte handlar om religion eller ursprung, inte om henne mot dem.

I hennes mormors berättelser om tiden före Nakba firade grannarna jul, idh, ramadan och påsk tillsammans. Dagens motståndshandlingar i Gaza och på Västbanken, säger Yomn Kadoura, föds ur en desperat situation. Ur en livslång ockupation med bosättarvåld som skärpts alltmer, och under trycket av en regim som skapat världens största utomhusfängelse på remsan mot Medelhavet, nu sönderbombad av israelisk militär.

Kan bara fly
– Som civil kan man bara fly, konstaterar Yomn.
Och det, misstänker hon, är precis vad ockupationsmakten önskar.

Mitt i allt detta står kvinnorna.
– Jag är feminist och beundrar alla de jättestarka kvinnor som håller samman
sina familjer. De är maka till en politisk fånge, mor till en annan, och de kämpar för jämlikhet, utbildning och ett bättre liv för sig och de sina trots alla svårigheter.

Västvärlden ser hellre till sina ekonomiska intressen än palestiniernas, menar hon.
– Men folkmordet måste stoppas och blockaden upphöra innan vi kan röra oss mot en rättvis lösning för palestinier i Palestina, framhåller Yomn Kadoura.
Hennes mormor hade bara några timmar på sig att fly, den gången.
– Hon hann knappt hämta sina barn.
Från Gaza kan man inte ens fly.

Text: Per Längby