Runt om i världen beskrivs Israels krigföring i Gaza som folkmord och folkfördrivning. Större delen av västvärlden, liksom den svenska regeringen, stämmer inte in i kritiken. Men kriget och ockupationen strider mot folkrätten, säger Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

–Själva folkfördrivningen har pågått sedan Nakba, den stora katastrofen vid staten Israels tillkomst 1948, men med skiftande intensitet och i olika omfattning, säger hon.
Ockupationen har pågått oavbrutet sedan 1967 om än med olika metoder, trots att ockupationer inte får bli varaktiga enligt internationell rätt.
– Och det finns mycket som tyder på att det vi nu bevittnar kan klassificeras som folkmord, säger Lindholm.

Bestrider folkmord
Vid vårt samtal har kriget i Gaza skördat mer än 22 000 civila offer. Den israeliska
regeringen bestrider folkmord. Närmare två miljoner gazabor har fördrivits från sina hem. Bosättarnas våld mot palestinier på Västbanken har eskalerat utan att israeliska myndigheter ingriper.
I bosniska Srebrenica mördades 8 372 pojkar och män. De ansvariga för massakern
dömdes för folkmord. Bland offren i Gaza beräknades i december 70 procent vara kvinnor och barn, de senare minst 7 000 till antalet.
– Detta har föregåtts av en lång tid av avhumanisering av palestinier, precis som inför alla folkmord. Blockaden av Gaza är i sig ett exempel på detta, påpekar Lindholm.

Stänga in eller döda
2007 skapades här världens största utomhusfängelse under inflytande av Aron
Soffer, tongivande demograf från universitetet i Haifa. Enligt honom var valet att antingen stänga in palestinierna eller ”att döda och döda och döda”.
Avhumaniseringen har ökat sedan dess. I början av dagens krig i Gaza sa den israeliske försvarsministern Yoav Gallant att den israeliska armén ”slåss mot mänskliga djur”, och i krigets spår förnedras palestinier i såväl sociala som statliga medier.
– Men alla parter måste respektera folkrätten, säger Helena Lindholm. Både judar och palestinier har rätt till land.

Tvåstatslösningen
Det slogs fast redan i Balfourdeklarationen från 1917, i vilken den brittiske utrikesministern lovade stöd till ett judiskt hemland under förutsättning att de civila och religiösa rättigheterna för de icke-judiska samhällena i Palestina inte rubbades. 1974 accepterade till slut palestiniernas företrädare i PLO den så kallade tvåstatslösningen. Den klubbades i Osloavtalet 1993, som saknade bestämmelser
om att de palestinska flyktingarna från 1948 skulle ha rätt att återvända och om Jerusalems status.
Arabiska intellektuella, bland dem Edward Saïd, protesterade. Och i dag skriver den förre ambassadören Mathias Mossberg i sin bok Vännen som svek: ”Formeln land mot fred är för längesedan död”.

Återvändsgränd?
Gick fredsprocessen in i en återvändsgränd med tvåstatslösningen?
– Allt fler palestinier ser det så, säger Helena Lindholm.
Kanske fanns det aldrig någon israelisk avsikt att godkänna en palestinsk stat. Kanske hade premiärministrarna Yitzhak Rabin och Simon Peres från Arbetarpartiet en uppriktig vilja att det skulle ske.
Den processen avslutades 1995 när Rabin sköts ihjäl vid ett torgmöte i Tel Aviv. Sedan 1996 har Israel till största del haft regeringar som domineras av högerpartier.
Aggressiv bosättningspolitik på ockuperad mark har förändrat bilden av den unga nybyggarnationen Israel.
– Ja, en gång stod ju de kollektivistiska kibbutzerna i förgrunden, instämmer Lindholm. Nu har bosättarkolonialism och gränskontroller som förhindrar palestiniernas rörlighet och försvårat deras liv tagit över.

Tömma landet
I dessa dagar pågår ännu en massiv fördrivning av den palestinska befolkningen, främst från Gaza. Israeliska företrädare för regeringen talar öppet om att tömma landet på palestinier.
– Det innebär stora rädslor för att ännu en gång förlora hem och hemland, menar Helena Lindholm. Arabstaterna är heller inte benägna att ta emot traumatiserade och frustrerade flyktingar.

Hade Hamas terrorattack den sjunde oktober samma syfte som flygkaparnas i början av 1970-talet: att lyfta den palestinska frågan för en oförstående omvärld, nu inklusive arabstaterna?
– Det är möjligt. Vi lever i en ny geopolitisk samtid där Kina och BRICS-staterna utmanar USA, svarar Lindholm. Det globala syd har en annan förståelse för den koloniala frågan. Här anser många att västvärlden hycklar i Palestinafrågan.
S:et i BRICS, Sydafrika, är ett slående exempel. Den förra apartheidstaten som frigjort sig från sina förtryckare är också det land som anmält Israels krigföring till internationella domstolen i Haag.

Var landet ”ett land utan folk, för ett folk utan land” när staten Israel bildades? Här fanns många palestinska byar och städer. Och 700 000 invånare tvingades på flykt…
– Citatet brukar tillskrivas Golda Meir och syftar till att definiera palestinierna som en del av det arabiska folket och inte som ett folk i egen rätt. Den nationella frågan är central i konflikten. Liksom att känna tillhörighet till ett land, säger Helena Lindholm.

Text: Per Längby