Klockan är strax efter sju på morgonen och på 11:ans spårvagn ifrån Bergsjön trängs Jenny med andra på väg in till stan. Trots att folk är blöta och morgontrötta så hjälps man åt med barnvagnar och annat. På andra sidan landet i Upplands Väsby regnar det också. Pendeln är inställd, igen, och Kamal står bland hundratals andra och hoppas att han inte ska bli alltför försenad till jobbet. Ännu längre norrut står Ylva utanför sin by i Härjedalen och väntar på en av de fyra dagliga länsbussar hon numera har att välja mellan när hon på grund av åldern inte längre kör bil.

Så här ser det ut. Runt om i landet är vanliga människor beroende av en alltmer underfinansierad kollektivtrafik med eftersatt underhåll. Priserna har ökat med över 42,5 procent på bara tio år och investeringar i nya spår har stoppats av regeringen. Självklart är detta en fråga om klass. Majoriteten av alla vardagsbilister är välbärgade män i storstad. Idag är det dem man tar hänsyn till vid planering och politiska beslut. Svensk Kollektivtrafik visar i en aktuell studie hur staten subventionerar förmånsbilister med 114 000 kronor. Något liknande kan en kollektivresenär bara drömma om.

Andra prioriterar annorlunda. Städer som Tallinn och Luxemburg har sedan länge helt avgiftsfri kollektivtrafik som finansieras via skatten. I Sverige följer små orter som Ockelbo efter med goda resultat – folk ställer bilen och äldre kan bo kvar när turtätheten ökar. Tyskland har tagit ett steg på vägen med en biljett där du kan resa i hela landet för 49 euro i månaden. Samma sak föreslog Vänsterpartiet redan 2023. Med en Sverigebiljett på 450 kronor i månaden skulle man kunna resa lokalt och regionalt i hela landet. Det är politik för vanligt folk.

Text: Tove Persson