Maten är människans minsta gemensamma nämnare. Det mest grundläggande. Samtidigt det mest ojämlika.
– Men det vill politiken inte erkänna, säger journalisten och författaren Elina Pahnke.
De som står i kön till Folkets skafferi och Matmissionen stämplas i stället som moraliskt tvivelaktiga. Prisökningar på mat slår hårdast mot dem som har det sämst. Kanske menar en del att de har sig själv att skylla?
Enligt Statistiska Centralbyrån har livsmedelspriserna ökat med 31 procent sedan 2019. Reallönerna har inte hängt med. Hushållen tvingas byta ut kaffe, oljor och mejerivaror mot billigare alternativ som bröd, socker och marmelad. Fisk och skaldjur blir allt mer ovanligt på middagsbordet – om ens påtänkt. Ris får ersätta pasta, och frukt blir en sällsynthet. Men det finns ju gröt?
– Det är ett typiskt sätt att skjuta ifrån sig ansvaret. Man kan inte acceptera att det är systemet som är så ruttet så att folk inte har råd att vare sig äta sig mätta eller äta varierat, säger Elina Pahnke.
Tillfälliga jobb
I sin nyutkomna bok ”Alla ska äta – om mat, makt och moral” går hon bland annat till försvar för inflationens främsta offer, medborgarna i landets eftersatta områden. Här träffar hon personen som förlorat halva inkomsten när han nyligen miste sin livskamrat, förtidspensionären som råkade ut för en arbetsplatsolycka och kvinnan som bemöts av ett ”Tyvärr Farideh” var gång hon skickas vidare till nästa tillfälliga anställning.
– Är detta människor som inte anstränger sig tillräckligt? undrar Elina. Är det inte snarare underbetalda individer i arbetskraftsreserven?
Särskilt utsatta?
Som om det inte vore nog utmålas deras bostadsområden som ”särskilt utsatta”, och den beskrivningen färgar av sig: ligger det inte något hotfullt över alla dess invånare med sina utländska bakgrunder i de här allt mer främmande stadsdelarna? Men moralen har olika ansikten. Skurkar kan byta plats, och kostnader kan jämföras. Enligt EU-kommissionen kostade det 12,5
miljarder kronor om året att ta emot en miljon flyktingar till EU. Den årliga skatteflykten, å andra sidan, snuvar européerna på 650–1000 miljarder.
478 miljarder
I Sverige har dessutom stora summor, motsvarande 478 miljarder kronor, försvunnit ur statsbudgeten jämfört med 1990 till följd av skattesänkningar. I dess ställe har Rot och Rut ersatt svarta löner till underbetalda invandrare med vita, med hjälp av skatteavdrag som sedan lång
tid subventionerar de övre klassernas köksrenoveringar och veckostädningar.
Mindre bemedlade hålls nere med återkommande åtstramningar av ekonomin.
I dag finns det ingen tydlig, tillräckligt stark motkraft till de växande klyftorna, menar Elina Pahnke. En kraft som utgår från folks behov och som mättar alla.
– Hungern är orättvist fördelad, och diskrimineringen av de icke-vita och deras barn är avsiktlig. Vi måste bygga en folkrörelse där vi utgår från de missgynnade.
Helhetsgrepp
I sin bok visar hon hur enskilda organisationer, som Helamalmö i stadsdelen Fosie, tar helhetsgrepp på diskrimineringen. Likt Svarta pantrarna i USA på 60- och 70-talen nöjer man sig inte med att bjuda på frukost och stötta idrott. I de möten som uppstår ska också de enskilda individerna kunna växa, lära sig nytt och utvecklas. Mötena ska inte bara mätta. De ska också kompensera för statens och kommunens brister. De hungrigas behov står i bjärt kontrast till Icahandlarnas stigande vinster och massmedias verklighetsuppfattning, det som sammanfattas i begreppet greedflation. När en av handlarna, skriver Pahnke, i radions P1 säger att kritiken beror på avundsjuka får han medhåll från programledarna. Som om det inte skulle räcka har inflationen tagit ny fart. I februari i år hade den stigit till 3,9 procent.
Ökad vinst
En annan reporter, Andreas Cervenka i Aftonbladet, förmedlar siffror från Konkurrensverket: mellan 2019 och 2024 ökade Icakoncernen vinsten från 21 till 26 miljarder kronor, Axfood från 7,9 till 12,2 och Coop från 1,45 till 2,2 miljarder kronor. Så sent som i somras rekommenderade Konkurrensverket
kommunerna att stimulera aktörer att öppna konkurrerande butiker, och göra det svårare för de stora kedjorna att låsa in leverantörer i långa avtal.
Det är en annan variant av den rekommendation som riksbankschefen Erik Thedéen, med en månadsinkomst på flera hundratusen, ger, skriver Elina Pahnke: att ”inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser”.
Se vad folk har
– Den offentliga berättelsen stämmer inte med verkligheten, säger Elina. Vi vet att vi inte lever i den där underbara välfärdsstaten. Vi måste se vad folk har, inte vad de gör. Vad de kan, inte hur de ska straffas. Men repression och fler fängelseplatser fyller en funktion.
– Migranterna blir syndabockar och ett argument för hårdare tag. Pekpinnar istället för mat på bordet.
– Hela ansvaret läggs på den enskilde individen. Men alla ska äta. Oavsett moralen, säger Elina Pahnke.
Text: Per Längby
