En gråmulen förmiddag i februari samlas människor vid ett industriområde i Sollefteå. Gamla, unga, par med hundar och familjer med barnvagnar trängs i den allt större myllan. Partier, idrottslag, vårdpersonal och lokala företag radar upp sig i tåget. Lokala butiker har stängt ned sina verksamheter för att delta i protesten mot avvecklingen av Sollefteå sjukhus.

Tidigare samma månad lade majoriteten i Region Västernorrland fram ett förslag som innebär att stora delar av slutenvården och akutsjukvården ska läggas ned.

Vårdpersonal har kritiserat förslaget och pekat ut stora risker. De som är akut sjuka och i behov av livsavgörande vård kommer inte att få det i tid om de måste åka 1,5-3 timmar till närmsta sjukhus. De riskerna beskrivs
som “sällanhändelser” i regionens underlag. En händelse som sällan sker och som därför inte behöver tas hänsyn till för att fortskrida med planen.

Flera har tagit med sig egna skyltar. “Vår sällanhändelse heter Viktor” står det på en banderoll. Viktor var 18 år när han dog på Sollefteå sjukhus. Hans mjälte sprack och han behövde opereras akut. Men regionen hade bara några år tidigare lagt ned akutkirurgin lokalt så det fanns ingen kirurg på plats.
Kirurgen från Örnsköldsvik hann inte fram i tid.

Vinterstövlar trampar fram i den blöta snön på bron som sträcker sig över Ångermanälven. Det är först när tåget börjar röra på sig som det går att få en överblick av antalet. Över 3000 människor marscherar beslutsamt mot sjukhuset. Ytterligare hundratals sluter upp på plats.

“Vi håller inte käften” står det på en annan skylt. Folket i Ådalen är inte främmande för att gå ut på gatorna och kräva sin rätt.

Regionstyrelsen verkar fast beslutna att ta ifrån Sollefteåborna deras akutvård. Men det folkliga motståndet ser inte ut att avta någon gång snart. Lika beslutna är folket om att få ha kvar sitt sjukhus.

Text: Nathalie Söderberg